Part of the Labyrinth

7 september–17 november 2019

Inför den tionde upplagan omprövar Göteborgs Internationella Konstbiennal sitt format för att möjliggöra ett långsiktigt arbete med utställningsplatser, tematiker och konstnärer. Utnämnandet av Lisa Rosendahl till curator för GIBCA 2019 och 2021 blir startskottet för ett treårigt engagemang med den lokala kontexten och dess skärningspunkter med globala frågor.

Curator Lisa Rosendahl om uppdraget:

Med utgångspunkt i inbjudan att curatera två upplagor av GIBCA och koppla dem till varandra, kommer det curatoriska ramverket att använda sammanflätning som centralt motiv och metod. Således blir de två upplagorna av biennalen inte två skilda projekt, men heller inte ett och samma. Snarare bör de förstås som olika uttryck vävda genom varandra, som ett synliggörande av möjligheten att vara “både…och” istället för “det ena eller det andra”.

Förhållningssättet är inspirerat av de många konstnärer, filosofer, forskare och aktivister som idag problematiserar modernitetens uppdelning av världen i binära motsatsförhållanden, mellan till exempel kultur och natur, individ och kollektiv, och dåtid och framtid.

Inbjudan att curatera två upplagor innebär en annan tidshorisont som i sin tur öppnar upp för ett nytt arbetssätt: 2019 års biennal blir en startpunkt snarare än ett slutligt resultat. Part of the Labyrinth blir början på en konversation, där tankar och frågeställningar lyfts fram som sedan kan ligga till grund för vidare samtal, relationer och samarbeten.

GIBCA 2021 sammanfaller med Göteborgs 400-årsjubileum, vilket ger tillfälle att rikta blicken mot konsekvenserna av den mekanistiska världsbild som formulerades av filosofer som René Descartes och Marin Merenne i 1620-talets Europa. Hur kan vi förstå vår egen tids utmaningar i relation till de stora ekonomiska och filosofiska skiften som ägde rum under 1600-talet? Vilka världsbilder måste artikuleras idag för att skapa hållbarare relationer mellan människor, arter och kontinenter än de kapitalistiska och industriella förhållningssätt som dominerat de senaste 400 åren?

Part of the Labyrinth blir en kontextspecifik utställning vävd mellan i huvudsak fyra olika platser i Göteborg. Varje plats är i sig exempel på hur liv och samhälle sedan moderniteten organiserats genom olika former av separation, distans och binära tankesätt. I utställningen används historien och sammanhanget kring varje enskild utställningsplats som tematiska utgångspunkter, från Göteborgs Naturhistoriska Museums samlingar till Röda Sten Konsthalls industrihistoriska förflutna och den modernistiska estetiken på Göteborgs konsthall. Att sammanföra dessa platser inom ett gemensamt ramverk riktar också uppmärksamheten till hur de på olika sätt hänger ihop och är del av samma historia. Genom konstverken knyts narrativa trådar mellan biennalens och stadens olika delar, vilket möjliggör mångbottnade och ibland motsägelsefulla ingångar till frågor om till exempel relationen mellan ekonomi och miljö, eller samspelet mellan mänskliga och icke-mänskliga sätt att se på världen.

2019 blir även startpunkten för GIBCAs arbete med Franska tomten (nuvarande Packhusplatsen 4), som Gustav III år 1784 bytte mot den västindiska ön Saint-Barthélemy i ett handelsavtal med Frankrike. På tomten i Göteborgs hamn ligger idag Transatlantiska Rederiets tidigare huvudkontor, flankerat av Hovrätten för Västra Sverige. Under tre år till och med 2021 kommer konstnärer och andra röster att bjudas in för att relatera till de historiska lager som kopplar samman den forna svenska slavhandelskolonin Saint-Barthélemy med Göteborgs hamn, liksom kopplingar mellan handel och orättvisa mer generellt, och arvet efter kolonialismens, industrins och miljöförstöringens sammanflätade historier.

Biennalens titel, Part of the Labyrinth, är lånad från den danska poeten Inger Christensens svar på Descartes axiom ”Jag tänker, alltså är jag” från 1637: ”Jag tänker, / alltså är jag en del / av labyrinten” (ur Brev i april, 1979). Labyrinten i utställningstiteln är tänkt som en bild av korskopplade rum och stigar som kan navigeras från olika håll för att testa ickelinjära sätt att tänka, göra och se. Men den signalerar också en insnärjdhet som inte går att hitta ut ur. Liksom Christensen dikt så uppmärksammar utställningen att vi människor måste förstå oss själva som en självklar del av denna labyrintiska värld och inte bara som dess uttolkare. Vi är labyrinten, och på så sätt även dess medskapare. Det är först när vi till fullo accepterar vår oundvikliga delaktighet, när vi inser att vi är beroende av varandra och vår omgivning, som verklig förändring mot ett hållbarare förhållningssätt blir möjlig.