A story within a story…

12 september–22 november 2015

”Detta är en berättelse i en berättelse – så flytande i konturerna att man frågar sig när och var den började och om den någonsin kommer att ta slut.”

– Michel-Rolph Trouillot

Tänk dig historien som ett öppet verk. En oändlig väv av berättelser vars främsta egenskap är dess ovissa utgång. Föreställ dig denna öppenhet, denna ofullständighet. Tänk dig historien som ett verk i rörelse, i ständig förändring och med en kalejdoskopisk förmåga att synliggöra nya och skiftande perspektiv. Om vi skulle utforska historiska processer utifrån denna tanke skulle historieskrivningen bekräfta en poetisk princip; att vara en serie handlingar som kännetecknas av en medveten frihet.

Begreppet open work myntades 1962 av Umberto Eco och syftade till att beskriva ett estetiskt grepp som återfinns i såväl musikstycken av Karlheinz Stockhausen, Luciano Berio och Henri Pousseur som i Stéphane Mallarmés litterära verk och i Alexander Calders mobila skulpturer.  Gemensamt för verken är att de är skapade så att publiken – eller i tonsättarnas fall musikerna – inte ställs inför en given ordning utan en mängd olika möjligheter. Publiken möter ett “ofullständigt” verk som de själva bjuds in till att fullborda. Ett öppet verk har enligt Eco något oändligt över sig, det står hela tiden på glänt och inbjuder till nya infallsvinklar. Det öppna verket förändrar förhållandet mellan upphovsmakaren och betraktaren i grunden, eftersom det kräver att betraktaren är delaktig och medveten under den kreativa processen.

Hur skapas historia om historieskrivningen skulle präglas av öppenhet och obestämbarhet? Om vi skapar en personlig bild av det förflutna, vem eller vad blir då en del av vårt gemensamma historiska arv? Hur skulle då de gemensamma minnena, de personliga berättelserna och de inre upplevelserna i historiens marginaler, kunna framträda? Kan en rekonstruktion av det förflutna verkligen utmana den rådande historieskrivningen och principerna för vad som inkluderas och utelämnas? Och till sist, vad skulle ett införlivande av nya berättelser kunna tillföra historieskrivningen i framtiden?

Den haitiske antropologen Michel-Rolph Trouillot har intresserat sig för just dessa frågor. Han menar att det är långt fler än historikerna som deltar i produktionen av historia. Dessa ytterligare aktörer kanske inte rubbar några maktsystem – men de bidrar med komplexitet till historien. Trouillot menar att det har funnits, och fortfarande finns, nedtystade händelser i vårt förflutna som bara kan berättas av ”icke-historiker”.

En tillämpning av Ecos princip om det öppna verket kan vara en meningsfull utgångspunkt för ett kritiskt granskande av historieskapandet. Historien blir då inte bara ett fenomen som präglas av händelser i det förflutna – vedertagna eller nedtystade – utan också ett utmärkt verktyg för att förstå vår samtid. Det är denna tanke om historien som ett öppet verk, en process som bygger på deltagande, som är fokus för den åttonde upplagan av Göteborgs Internationella Konstbiennal.

A story within a story… utforskar hur olika maktsystem använt glömska och tystnad som politisk strategi. Genom att lyfta fram verk av konstnärer som ingriper i historieskapandet, som hindrar händelser och personer från att bli bortglömda, eller som lyfter fram okända erfarenheter i ljuset, söker biennalen öppna och vidga tolkningen av vår historia. Biennalen utforskar historieskapande som en radikal, utmanande handling, och erbjuder olika möjligheter att ställa frågor om vår tid. Samtida händelser och aktörer som skulle kunna bli en del av historieskrivningen kommer att inta scenen. Syftet är att belysa vedertagna föreställningar om kollektivt minne och offentlighet ur transnationella och transhistoriska perspektiv. Att väcka frågor kring vilka händelser som tystas ner idag och vilken roll konsten och kulturen har i historieskapande och sociala förändringsprocesser.

Biennalen lyfter fram konstnärer som i sina verk skildrar erfarenheter, handlingar och röster, såväl individuella som kollektiva, som med ett politiskt engagemang söker hindra angelägna berättelser från att tystas.

Den åttonde upplagan av GIBCA har för avsikt att ifrågasätta biennalstrukturen i sig – som ett maktsystem och producent av en storslagen narrativ – för att i stället ägna sig åt en serie handlingar som kännetecknas av en medveten frihet. Begreppet öppet verk kommer användas både som idémässig bakgrund och curatorisk metod. Biennalen bjuder in konstnärer, tänkare och kulturproducenter att tillsammans med det civila och offentliga samhället – från Skandinavien och övriga världen – delta i olika initiativ som väcker frågor kring betydelsen och produktionen av historien.