William Pope.L
Göteborg Crawl (2011)
Utdrag från ett samtal mellan William Pope.L och Patrik Haggren, masterstudent på museion, Göteborgs universitet, och produktionsassistent på Göteborgs internationella Konstbiennal.
Patrik Haggren: Du har rört dig från ensamkryp till gruppkryp. Betyder det att du, till exempel, är mindre intresserad nu av att förfrämliga betraktaren med motsägelser när du kryper? Handlar det mer om den som kryper än tidigare? om deltagarnas upplevelser?
William Pope.L: När jag började med mina kryp handlade det alltid om gemenskap. Vad gäller förfrämligandet – som du kallar det – mellan vad folk ser och vad de känner så är det märkligt att man ju såg människor ligga på gatan hela tiden 1978–79. men folk såg aldrig att de här människorna rörde sig med någon avsikt. Folk såg bara att de gett upp. och därför kunde man själv ge upp med dem. Varför ska inte jag ge upp när du redan gjort det? Folk stannade aldrig till och tänkte att kanske den här personen faktiskt inte har gett upp. att de låg där betyder inte att de signalerade åt folk att de gett upp, ungefär som om det suttit en skylt över huvudet på dem där det stod: »Jag har slut på handlingskraft.« eller: jag är ju inte passiv bara för att jag ligger här. Fast det var nog precis den slutsats de flesta drog. Det var ju enklare än att fråga hur den här personen hamnat där och om man själv hade något att göra med det? Kan jag vara som de imorgon? Svaren på alla de frågorna var ja ja ja. För det var ju något som folk faktiskt råkade ut för. och när man faktiskt började ge liv och rörelse åt den där bilden som folk hade så var det precis det som störde dem. att just sådana här personer faktiskt var i rörelse. De ska ju inte röra på sig. De ska ligga där och vara orörliga för då behöver jag inte tänka på dem. och livets regel och lag är ju att man lever så länge man rör sig. och när man slutat förmodas man inte längre vara vid liv. Det enda jag gjorde var alltså att tillsätta lite rörelse till den situationen och jag var ganska envis också. Vad skulle hända om jag ständigt envisades med att jag är vid liv trots att jag alltid är i horisontalläge och att jag tänker fortsätta vara vid liv och i horisontalläge på en plats där alla envisas med att vara vertikala? Jag tänker envisas med att vara tvärtom. Där tror jag att det ursprungliga problemet uppkom för folk. man förväntas inte röra sig. och man förväntas inte fortsätta röra sig. man förväntas sluta! och vad ska jag göra om du trots det fortsätter röra dig? För det betyder ju att du lever och har handlingskraft. men varför är du i horisontalläge om du nu lever och har handlingskraft? Du borde resa dig upp, som jag. Det var det ursprungliga problemet. och det problemet är aktuellt även i dag.
I gruppkryp – som det vi gjorde här – är jag särskilt ute efter gemenskapsaspekten: att man faktiskt alltid handlar inom en gemenskap, även i en ensam situation. Jag ville att det skulle vara mycket klart och tydligt och att det alltid är överlappande gemenskaper som performancen handlar om. och man kryper från ett territorium till ett annat, så det är rätt skitigt. Folk kan bli mycket upprörda och de tröttnar på att göra sig illa när de kryper och vill resa sig upp men samtidigt vill de ju fortsätta. motsägelser av det slaget kan göra en människa mycket upprörd. eller: jag vill genomföra det här men tror inte jag kan. Vad är det för fel på mig? Det är en massa känslor som väller upp när man kryper. och sedan är det ju naturligtvis också personen som finns där ovanför dem: varför gör du det här, varför skadar du din kropp så här? Varför smutsar du ner dig? Det är ju meningslöst! i städer förväntas man inte låta så här mycket av sin kropp vidröra staden på en gång.
PH: Om horisontalläget alltså kan skapa situationer som präglas av igenkänning eller utbyte – hur skulle du då beskriva den processen? Vad är det som händer?
WPL: Jag tror inte att de skapas av horisontalläget i sig självt. man måste alltid ha bägge tillsammans: horisontalläget och vertikalläget. Utan glömska finns inga minnen. Vertikalläget låter oss glömma. Vi tar för givet att vissa av våra mest intima stunder faktiskt är stunder av sårbarhet. När man älskar med en annan människa så tänker man ju inte att någon kanske kommer att hugga en kniv i ryggen på dig. Det skulle vara mycket svårt att genomföra ett samlag om man tänkte så. att föda barn är mycket svårt. Döden, allvarliga sjukdomar, att födas och att älska: de är alla viktiga ögonblick i livet. men de behöver sin motsats: de behöver vertikalläget om de ska betyda något alls, glömskan. Det är inte så mycket det att det ena är fel och det andra är rätt – även om vi tenderar att tycka att vi automatiskt har rätt när vi är i vertikalläge, att vi »får rätt« eftersom vi står upprätt. eftersom vi är i vertikalläge tycker vi att de här sakerna på något vis alltid är våra. Det är bara när de ifrågasätts som man börjar tänka att ja, kanske vi har ett problem här. Det är en rent fysisk sak som jag är intresserad av, idén om det vertikala och det horisontella.
Biografi
Född 1955 i USA, bor och verkar i USA. Pope.L har studerat på Pratt Institute i New York, Whitney Museum of American Art Independent Study Program, erhållit en BA på Montclair State University i New York 1978 samt en MFA på Mason Gross School of Arts vid Rutgers University i New Jersey 1981. Under 1990 till 2010 tjänstgjorde Pope.L som föreläsare i teater och retorik vid Bates Collage i Maine. Wlliam Pope L har utfört runt fyrtio crawls världen över, och hans verk har visats på Museum of Modern Art i New York, Haus der Kulturen der Welt i Berlin samt under Whitneybiennalen.
Photo: Hendrik Zeitler