Jimmie Durham
Mistakes and Plans (2011)
Skulptören och poeten Jimmie Durham återvänder ofta i sitt konstnärskap till frågor kring nationell identitet, berättelse och arkitektur / monument. För biennalen har Durham skapat ett nytt verk baserat på historierna kring de så kallade »Hitlerstenarna« – de bohuslänska granitblock som höggs efter beställning av Adolf Hitler och Tredje Riket, för ett segermonument i Berlin, mitt under andra världskriget. Av historiska skäl levererades aldrig stenarna.
Utdrag ur ett samtal mellan Jimmie Durham och Gertrud Sandqvist, professor vid Malmö Konsthögskola och co-curator för Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever.
Gertrud Sandqvist: När hörde du först talas om ”Hitlerstenarna”?
Jimmie Durham: Gallerist Claes Nordenhake tog mig till stenbrottet hans bror Björn äger och där såg jag de jättelika stenarna för första gången. Björn berättade historien bakom dem. Jag tänkte att jag ville göra något av det här. Året därefter,1998 hade jag ett DAADstipendium i Berlin och tänkte att jag skulle göra en film där jag tog stenarna över Östersjön som om de var på väg till Berlin, men istället för att komma fram skulle de sjunka i havet. Men det visade sig vara helt ogenomförbart – man kan inte bara sänka jättestenblock i Östersjön med alla kablar och grejor som finns därnere. Sedan fann jag en teckning av Hitler som visade hur han föreställt sig segermonumenten och jag insåg hur mycket mer sten han faktiskt beställt från Sverige och Norge. Han kunde ha byggt tio Pantheon med dem – det var ett gigantiskt projekt. Jag har inga synpunkter på alla stenhuggare som jobbade åt honom. Det hade ju varit minst tio år av djup depression, så de hade inga pengar. Jag vill inte tänka för mycket på arbetarna eller stenbrottets ägare. De behövde jobb så de tog jobbet. Man säger att de spottade på stenarna – många av dem var kommunister.
Det finns en flamländsk målning, jag tror den är av Carel Fabritius, det är en 1600-talsmålning som föreställer halshuggningen av Johannes Döparen. Salome är en flamländsk matrona och bödeln är helt enkelt den lokala slaktaren! Jag tycker den är fantastiskt vacker. Slaktaren visar huvudet för matronan, ungefär som om han säger: »Jag har gjort ditt illdåd och här är det.« Jag tycker mycket om den. Det är både en illustration och ett politiskt konstverk. Och politisk konst brukar man ju säga är en ny uppfinning.
Men alla de här konstnärerna var politiska.
GS: Berätta om ditt verk för Göteborgs Internationella Konstbiennal.
JD: Jag har ett rum med släta väggar. Utanför finns ett exemplar av Percy Shelleys dikt Ozymandias, där en fallen kungs staty säger: »Se mina verk, ni mäktiga, och förtvivla!«. Och dikten fortsätter: »Inget annat återstår. Runt det väldiga, ruttnande vraket, gränslöst och tomt, sträcker sig de öde och släta sanddynerna i fjärran.« Därinne finns Hitlers idiotiska teckning, tre meter bred, och en massa Hitlercitat. Det blir det minst monumentala jag kan göra – en verklig attack mot monument.
Särskilt i Europa är antimonumentalismen min huvudsakliga drivkraft. Jag tycker att Europa är monumentalt. Den arkitektoniska impulsen är monumental. En berömd arkitekt som Philip Johnson gick ju med i nazistpartiet. Arkitekter behöver politiker som gillar det monumentala. Sten i Europa är tredubbelt tung. Stenen bär på en tung metaforisk börda: från obeliskerna till guds lag huggen i sten. Jag föredrar att arbeta med stenen som verktyg, inte som monument.
Biografi
Född 1940 i USA, bor och verkar i Italien. Durham är Cherokee och föddes i Arkansas. Han är konstnär, politisk aktivist för American Indian Movement och essäist. Han har medverkat i flera internationella utställningar såsom Documenta IX, den 50e Venedigbiennalen, Whitney Biennalen, New York och på Institute for Contemporary Art (ICA) i London.
Photo: Hendrik Zeitler