Florian Hecker
Pandämonium 9 Playlist (2001) Stocha Acid Vlook (2001)
Vi kan betrakta Pandämonium 9 Playlist (2001) i ljuset av Speculative Solution (2011) och alltså höra stycket som en serie »kronismer«. I Speculative Solution är ljudet ingen ljudsättning av de åtföljande texterna och tankarna. Inte heller är det en textualisering av publikationens ljudelement. Här tycks det viktigt att infoga ett citat från Robin Mackays inledande essä This is This i skriften Speculative Solution: »Vilket slags tänkande kan ljud ge upphov till, vilket slags andlig övning kan det möjliggöra? De skiktade system med vars hjälp vi ›vertikalt‹ skiljer mellan olika tidsskalor och ›horisontellt‹ genomför de frisläppanden och fasthållanden som ›skapar mening‹ av ljud smälter i de ögonblicken ner till en ›ren kronism‹ som är en parallell till Meillassoux’ hyperkaosteori om tiden. Men det är naturligtvis omöjligt att ›ljudsätta‹ hyperkaos – att beskriva, inom ett ändligt verk, hur det skulle vara att leva i en hyperkaotisk värld. Att efterlikna ›det extremt oförutsägbara‹ vore att helt missa poängen – som ju är att inte störta åhörarna ner i ett tillstånd av kaotisk förändring eller absolut flöde. Eller att utsätta dem för slumpens verkningar. I likhet med förändring och stasis kan slumpen aldrig vara mer än ett oändligt litet citat från det hyperkaos som – vilket Meillassoux mödosamt påpekar – kan upprätthålla skenbart ändlösa och stabila perioder av beständighet och inte bara oändliga perioder av rasande förändring. Hyperkaos kan inte vara en genre eller stil, ett tillstånd eller en entitet: det kan endast vara att leva i ett ögonblick som varken är lågmält eller högljutt, skarpt eller milt, kaotiskt eller lugnt, organiskt eller oorganiskt, ordnat eller oordnat. För att leva i det hyperkaotiska ögonblicket måste vi sluta tänka i termer av nödvändiga entiteter och orientera oss mot en nödvändighet-utan-entitet.«
Pandämonium 9 Playlist och Stocha Acid Vlook är hybrider som till lika delar hämtar näring ur det xenakiska GENDYN-konceptet – en »musik ur intet« som Peter Hoffman nyligen benämnde det – och en ljudstrukturerande, indexerande och redigerande teknik som uppfanns av kompositören Trevor Wishart och som bygger på enheter han kallar »Waveset«. Styckena är uppenbara hyllningar till de metoderna och är i viss grad »förbättringar« av verktygen som fungerar som ett sätt att skapa intensitet. Här är jag mer intresserad av den icke-avbildande funktionen hos sådana metoder. Vad mottar vi när vi hör dem? Och det allra viktigaste är att arbeta vidare med ljudfenomenens omedelbara, materialistiska och upplevelsebaserade särart – trots alla (mikro)referenser som hämtats från efterkrigstidens kompositionshistoria och psykofysisk forskning. Vad är det för zon – eller »fenomenologiskt tomrum« – som öppnar sig mellan den dynamiska stokastiska syntesen och Wisharts Waveset. (Användningen av verktygen ovan hänvisar dessutom direkt till de här ljudmässiga forsknings- och produktionsögonblicken. Utvecklingen av den dynamiska stokastiska syntesen tycks mig mycket mer vildvuxen och »utanför musiken«. Wisharts arbete inom Composer Desktop Project skedde likaledes i en rent institutionell miljö. Jag hoppas trots det att verktygen framförallt fungerar utanför ett strikt avgränsat referensfält.)
Kan vi här tala om »flerriktad återkoppling« eller använda en »dramatiseringsidé« snarare än idén om att teorierna tände gnistan? Sådana estetiska experiment kan jämföras med vad Deleuze beskrivit som »dramatiseringens« metod. Det är ett bekvämt begrepp med stor potential för den vidare skildringen av de flerriktade återkopplingstoppar som sänds ut i det konceptuella pingpong-spelet mellan de ovan nämnda tankarna och idéerna som präglar Pandämonium 9 Playlist och Stocha Acid Vlook. Deleuze hävdar ju faktiskt att det är inom de olika tidsliga och rumsliga ramarna – skapandet av konkreta tider och rum – som idéer, begrepp och koncept framträder. Koncept som annars inte skulle kunna bilda nya artikuleringar. Det är just den här samexistensen av dubbla föreställningar – en samexistens som överensstämmer med »den gamla filosofiska teorin om primära och sekundära egenskaper« – som gör »dramatisering« till ett användbart verktyg som, för att tala i Deleuzes termer, aktualiserar och skapar upplevelsemässig och materialistisk hållbarhet. En idé som i själva verket kanske brottas med ovissheten hos upplevelsemässigt motstridiga fenomen när vi tittar på det »fenomenologiska tomrummet«, en motsättning inom de traditionella psykoakustiska kategoriseringarna av »ljudhändelser«, »ljudobjekt« eller »strömmar«.
Florian Hecker, 2011 – i samtal med det curatoriska teamet
Biografi
Florian Hecker är född 1975 i Tyskland, bor och arbetar i Tyskland. I hans ljudinstallationer liveframträdanden och publikationer, behandlar han specifika sammansättningen som utgår från efterkrigstidens modernitet, elektroakustisk musik samt andra, ickemusikaliska discipliner. Genom att isolera specifika auditiva händelser och därmed vidga möjligheterna för deras materialisering, dramatiserar Florian Hecker tankar om rumslighet, tid och självbild i sina ljudverk . Separatutställningar inkluderar MMK Museum für Moderne Kunst, Frankfurt (2010), Chisenhale Gallery i London (2010) och Sadie Coles HQ London (2008).
Photo: Hendrik Zeitler