We Are Waiting

2020 – pågående

Digitala tryck efter tuschteckningar
Varierande storlek

MC Coble har samlat på sig tjugo års erfarenhet som perfomer och lärare. För Comforting the machine beslöt hen sig för att visa tusch på papper, ett nyare uttryckssätt. Hen återvänder gång på gång till dessa teckningar som innehåller flera lager av tankar – såväl som sällskap under pandemins ensamma dagar som under de intensivt introverta stunderna vid övergången till ett annat skede i livet. Hen agerar på en scen som tillhandahålls av det svenska sjukvårdssystemet och vardagslivets kemiska språk. Coble fragmentiserar och lagrar tanke- och skrivprocesser i dessa teckningar vilka relaterar till hens omvärld. Denna nya praktik som konstnären använder för att återge de många olika nyanserna av övergång blir till en skör, öppen och generös spegel och journal.

“Det här verket började med skisser som dokumenterade och reflekterade över processen att vid 40 års ålder komma ut som icke-binär trans*person. Det ständigt växande arkivet vittnar om ett tidsödande och känslofyllt arbete, som i sin tur speglar olika tidslinjer – queer tid, tiden för antikapitalistisk utveckling och att bli satt på vänt.”
(MC Coble)

MC Coble är en icke-binär transkonstnär som vill manifestera och synliggöra problem som handlar om kroppsligt, samhälleligt och symboliskt navigerande. Hen arbetar ofta med live-konst, fotografi, installationer och numera teckning, med fokus på frågor som rör social orättvisa och normativa gränser. Hens konstnärliga praktik kretsar kring politiska frågor om trans*/queer/feminism, spel och misslyckande. Viktiga strategier omfattar intersektionell aktivism, plats-specifika, forskningsbaserade och kollektiva processer. För mer information, se: www.mccoble.com 

Structured around the theme of the city as a machinery of the present time, Comforting the machine synthesised and gave its audience a tight and poignant grasp of truths in the raw. In preparation for the exhibition, the ten artists were also invited to submit something the curators called “Provocations”. The provocation to each artist was a task to expand themselves beyond the walls of the gallery by mapping traces of their work in the region, in history and the future, and to collate them as a string of continuations.

Image #1
Provocation Drawing
Trans* Healthcare, 2021
Credit:  MC Coble
Recent Traces

Images # 2-4

Unpredictable Beets and The Beard Star Bat
As part of SAMMENSTØD 2021, through Ringsted Galleriet
Displayed in public space in Ringsted, Denmark
Photo credit: Morten Jacobsen

Unpredictable Beets and The Beard Star Bat were two drawings originally made for the exhibition SAMMENSTØD 2021, through Ringsted Galleriet in Ringsted, Denmark.  The drawings were printed as posters in order to appear in public space and refer to public platforms: social media communities (Facebook groups), where the exchange of comments and experiences provide important support for people outside of ‘the system’. They also call for the queering of public spaces – for letting bodies and expressions outside of the norm take up space on their own terms.

Image #5  

Public* Display* of* Actions*
Radical Empathy, A Continuous Score, Act 11: The Musical, 2021

Photo credit: P*D*A*
P*D*A* (Public* Display* of Actions*) is a collaboration between artists and educators Kjell Caminha, MC Coble, Andreas Engman and Jeuno Kim.

Working together since 2017, the group is informed by queer feminist performance art, street/guerilla theater, agitprop and Speakers’ Corners as well as by the differing contexts from which the members identify (Korea, USA, Brazil, Sweden and Denmark).

Radical Empathy, A Continuous Score is an ongoing project that, with each act introduced, seeks to find new tools of action and awareness. How can the visual and performative literacy of art be shared and used collectively among artists, activists, researchers, and the general public to navigate the swiftly changing social and political climate?  P*D*A* asks: Can radical empathy allow us to counteract paralysing detachment and apathy that is growing today by the use of cynicism and irony? Can radical empathy be deployed as a strategy through which we investigate how to be aware and socially responsible? How do we counteract apathy and feeling unable, scared, or too vulnerable to join in a direct process? How can radical empathy be practiced or used as a tool or a method by which we examine racism, xenophobia, anti-semitism, islamophobia, homophobia, violence and hate?