Vårgårda 2018

2019

Video och ljudinstallation, 11 min 50 sek
Varierande storlek

Vårgårda 2018 var från början ett ljudverk, sammansatt av brottstycken av chattar och andra digitala fragment av vardagliga samtal mellan ungdomar som bor i Vårgårda. Andersson beskriver Vårgårda som en plats präglad av desperation, kreativitet och motståndskraft. En landsort som sällan, om ens någonsin, skildras i svenska konstnärliga eller kulturella samtal. Genom att blanda dagliga slumpmässiga iakttagelser med spända, provocerande händelser som skildrar aggression eller smärta ger konstverket åskådaren en skymt av vad det kan innebära för ortens ungdomar att leva och stå ut idag.

“I de ungas samtalstradition finns ett självklart och lekfullt mörker som skär genom de banala vardagligheterna och gångtunneln blir en meningsbärande offentlig plats där berättelserna kan höras i sin råa form. Livet är ställt på sin spets men samtidigt inte verkligt när de tvingas att med minsta möjliga erfarenhet parera livets största existentiella frågor.”
(Klara Andersson)

Ljudkonstnär och kompositör Klara Andersson undersöker outforskade digitala material och mänskliga berättelser som arkeologiska artefakter från sin generation; chattkonversationer, webbkameravideor, glömda hemsidor som bär på berättelser om vår samtid. Detta flyktiga kulturella avfall får i hennes verk ta plats i vår samtida historieskrivning där dess osorterade meningslöshet rymmer våra mest grundläggande mänskliga frågeställningar.  

Structured around the theme of the city as a machinery of the present time, Comforting the machine synthesised and gave its audience a tight and poignant grasp of truths in the raw. In preparation for the exhibition, the ten artists were also invited to submit something the curators called “Provocations”. The provocation to each artist was a task to expand themselves beyond the walls of the gallery by mapping traces of their work in the region, in history and the future, and to collate them as a string of continuations.

Kulturellt avfall är material som skapas genom och i våra sociala och kulturella samhällen men saknar ett marknads- eller användarvärde och därmed blir ett avfall. Det är avslagen i flinta som ger ett hum om hur flintyxan såg ut.

Coronapandemin är en kris vi tvingats hantera på avstånd från varandra och där den digitala kommunikationen som redan varit tillgänglig blivit livsviktig.

Klara samlar för närvarande in kulturellt avfall i form av konversationer från pandemin för ett framtida verk.

Skicka in en konversation du haft med någon under pandemin på mail, sms, chat eller något annat digitalt textformat. Det kan vara något vardagligt, dramatiskt, oansenligt, ovanligt eller en blandning.

Om du har möjlighet, ta bort namn, platser och annan personlig information. Annars kommer det göras av konstnären efter att det tagits emot. Behåll däremot gärna datum och tid.

Genom att bidra med din konversation ger du konstnären tillåtelse att använda den i anonymiserad form i ett framtida verk.

Ladda upp din konversation här:

https://forms.gle/Qx8YvnMC9SbT14rr8

eller maila till klaramariasofia@gmail.com